Jag har i min seriestripp porträtterat utifrån det sociokulturella perspektivet hur det kan gå till på en rast där två elever inte vill att den tredje eleven ska vara med och leka. När läraren sen kommer fram till eleverna och frågar vad som försiggår så hävdar alla elever att allting är lugnt och att ingenting har hänt. När läraren frågar ytterligare en gång om hur det ligger till och om alla barn får vara med och leka så kommer det fram att sådant inte är fallet. När eleverna sen säger att pojken får vara med vill han inte längre vara med på grund av att han känner att de andra barnen inte vill att han ska vara med utan att det är på grund av att läraren säger det. Pojken känner sig fortfarande lika utstött som tidigare, trots att han nu får vara med och leka. Hur tänker ni kring hur läraren ska hantera situationer som denna? 

Säljö, R. (2014). Den lärande människan – teoretiska traditioner. I U. P. Lundgren, R. Säljö, & C. Liberg (Red.), Lärande, skola, bildning: grundbok för lärare (s. 251-309). Stockholm: Natur & kultur.