Seriestripp - Pojke som vill inte borsta tänderna

Jag valde det seriestripp som är en reell vardag som kan hända i mitt hus och i några hus att barn vill inte borsta tänderna. Några barn äter mycket godis, då de fick ont i tänderna. Barn blir rädda att gå till tandläkare. Efter bara en undersökning, då barn bestämmer att börja borsta tänderna. Den serie kan jag koppla till behaviorism belöning, learning by doing och problemlösning. Barn ska lära sig att borsta tänderna för att ska inte få ont. Barn lyssna på tandläkare vad de säga om hen ska få en belöning : En klistermärke. Jag var också jätte rädd från tandläkare, när jag var liten. Jag anser att det är lite svårt nu med barn, för att att de vill bestämma själva att de ska inte borsta tänderna eller ska inte äta mat. För att de ska göra det, ska jag söker efter lösning. En belöning eller ska påminna på undersökning hos tandläkare, då ska bli rädd. Kanske det är inte ett bra sätt. Min son när åt nånting på dagis får han en stjärna eller får leka med en favorit leksak. Om han fick ont i tänderna kanske ska inte tänka gå till doktor igen och han ska inte börja tänka på att borsta tänderna. Min son tycker inte om att äta mat eller han är ibland tvingen att smaka nånting för att ska få belöning. Vad tänker ni om det? Hur ska ni lösa det problemet om ni har en bestämd barn hemma? Jag vill gärna att ni dela mina åsikter om det? 

Phillips, D.C. & Soltis, J.F. (2014). Perspektiv på lärande. Lund: Studentlitteratur. s. 40-67

Lundgren, U.P., Säljö, R. & Liberg, C. (red.) (2014). Lärande, skola, bildning: [grundbok för lärare]. Stockholm: Natur & kultur. s. 256-268

Samarbeta via Hangouts

Skype är ett känt programmet i världen och jag tror att nästan alla används. Jag skapade Skype när jag hade kommit och bott i Sverige, för att ha kontakt med mina föräldrar, syskon, släkt och kompisar i hemland. I början pratade jag med dem i telefon, men min man betalade en dyr faktura. Mina föräldrar bor i utomlands, då för att lösa det problemet skapade jag det gratisprogram som jag kan kommunicera och se dem direkt.

Men det här året lär man sig att skapa Hangouts. Via det programmet kommunicerar vi och ha kontakt med våra kollegor  och vår lärare i kursen "Den lärande eleven". I början tänker jag att det är lite krånglig och att ska ha kontakt med kompisar som aldrig sett och aldrig träffat, för att jag är en blyg person. Men sen det var tvärtom, det var kul, rolig och intressant att vi delar varandra vår åsikter i kursen, att hjälpa varandra och samarbeta. 

Jag fick hjälp faktiskt, särskilt att jag har inte svenska som förstaspråk, så har lite svårigheter att koppla ibland eller att förstå några frågor i kursen. Då fick en stor hjälp, och stöd av min grupp. Jag tackar jättemycket min grupp 11 för att de var snäll och jag tackar vår lärare att valde det programmet i vår kursen. Jag anser att det är ett bra sätt som ska använda i min framtid i skolan, när ska jag bli lärare. Via gruppsamtal kan man se och lyssna på varandra. Det programmet hjälper att samarbeta, att elever blir nära varandra, att dela åsikter och att hjälpa varandra att lösa problemet som de kan träffas i olika ämnen. Det är en riktig stöd till elever som har svårigheter i språket eller på nånting annat. Då lärare och digital verktyg hjälper jättemycket elever i skolan och i hemmet.

Via Hangouts kan man skapa andra kontakt från andra länder och då kan man lära sig annan kultur och annan tradition. Det passar jättebra också det programmet till studenter som pluggar via distans.   

      

Åkerlund, D. (2013). Klassen i dialog med omvärlden - pedagogiska vinster när skolan syns på nätet. Stockholm: Internetfonden.                  

Jag har i min seriestripp porträtterat utifrån det sociokulturella perspektivet hur det kan gå till på en rast där två elever inte vill att den tredje eleven ska vara med och leka. När läraren sen kommer fram till eleverna och frågar vad som försiggår så hävdar alla elever att allting är lugnt och att ingenting har hänt. När läraren frågar ytterligare en gång om hur det ligger till och om alla barn får vara med och leka så kommer det fram att sådant inte är fallet. När eleverna sen säger att pojken får vara med vill han inte längre vara med på grund av att han känner att de andra barnen inte vill att han ska vara med utan att det är på grund av att läraren säger det. Pojken känner sig fortfarande lika utstött som tidigare, trots att han nu får vara med och leka. Hur tänker ni kring hur läraren ska hantera situationer som denna? 

Säljö, R. (2014). Den lärande människan – teoretiska traditioner. I U. P. Lundgren, R. Säljö, & C. Liberg (Red.), Lärande, skola, bildning: grundbok för lärare (s. 251-309). Stockholm: Natur & kultur.

 

Privat lärande

En del av litteraturen i den här kursen har varit mycket intressant och givande. Läraryrkets många ansikten (Brynolf, 2012) tror jag kan vara av vikt att läsa inför framtiden, avseende vad det är för roll och miljö vi ska verka i.

Bland många kapitel tycker jag att det kallat Skolkultur var särskilt intressant. I denna kurs, och även i den förra, har förutsättningarna för att lärande ska kunna ske diskuterats. En skolas kultur är en sådan förutsättning. Med skolkultur menar man i stort arbetsmiljö, attityder och förväntningar, vilket skapar möjligheter till utveckling. Man har kunnat visa att en skolas inre egenskaper, kultur eller etos har ett starkt samband med elevernas resultat (Brynolf, 2012). 

I boken ges förslag till frågor att diskutera och en fråga som upprepas är ”Hur skulle du vilja förändra och därmed förbättra skolan?”. Uppfattningen som ges är alltså att skolan måste förbättras på något sätt.  Kan en statlig/kommunal skola reformeras hur många gånger som helst utan att förlora i trovärdighet? Kan en sådan skola någonsin bli riktigt bra, när staten bestämmer hur den ska utformas, utan att lärare och föräldrar har någon reell möjlighet att påverka (att många föräldrar ansätter skolan idag tror jag oftast handlar om något annat än efterfrågan på kvalitet)?

Även frågan, om en skola för alla också är bra för alla, ställs. Är den det? Jag hittar inga förslag till alternativ utformning av skolan, den är och ska förbli statlig/kommunal. Det är väl inte heller bokens syfte, men frågan ställs ändå, utan diskussion.

Ett alternativ kan vara hemundervisning, vilket i princip är förbjudet i Sverige, men inte i resten av Norden. Finland har liksom flertalet demokratier inte skolplikt, utan läroplikt. Man meddelar skolan i sin kommun att man avser hemundervisa. Skolan kommer sedan några gånger per år att vilja träffa barnet för att se att barnet lär sig.

En av anledningarna till att friskolor startas kan vara att någon saknar en viss pedagogik eller inriktning bland de kommunala skolorna, ja kanske en viss skolkultur. Av samma anledning kan man vilja bedriva hemundervisning.

En annan bok jag läst är Education unchained – what it takes to restore schools and learning (Lidström, 2015), som behandlar skolsystemet i Sverige, med vissa jämförelser med Storbritannien och USA. Här ges förslaget att staten inte längre ska ansvara för grundskolan, vare sig för läroplaner eller finansiering, utan det ska ligga på privata aktörer. Men det är inte dagens friskolor som åsyftas. Lidström menar att skolor som drivs helt av elevavgifter, som i princip alla skulle ha råd med, är fullt realistiskt. Det finns sådana i hela världen, också i de fattigaste delarna. Kvalitet eftersträvas och dåliga skolor slås ut, eftersom elever och föräldrar söker sig till den pedagogik och skolkultur de anser vara bäst för dem. Utbildning måste vara fri, menar Lidström, för att utvecklas till den bästa möjliga (2015).

Lidström, liksom Brynolf,  tar också upp frågan om obligatorisk skolgång upp till 16 års ålder (snart 19?) och vilket slöseri med tid, förmåga och kreativitet det kan vara (Lidström, 2015).  Det gör dessutom många olyckliga. Många elever vill hellre arbeta från tidig tonår än att sitta i skolan. Det gick förr, då vi hade en folk- och realskola som gav tillräckliga kunskaper att klara sig med, och där vidare utbildning skedde i arbetslivet. Man kan lära sig mycket utanför skolan också, kanske mer. En privat skola skulle, utan direktiv från staten, kunna ge tillräckliga kunskaper.

Varför måste vi ha den skola vi har? Min poäng med detta inlägg är att det kan finnas en skola för alla, men en enda skola, en enda skolkultur, passar inte alla. Så länge vi tror det kommer vi också att behöva diskutera problem med lärande.

Läs Läraryrkets många ansikten igen, läs sedan Education unchained. Den senare ger nya intressanta tankeställare och finns att låna på Karlstads universitetsbibliotek.

Brynolf, M. (2012). Läraryrkets många ansikten. (3., [delvis omarb. uppl.]). Stockholm: Liber.

Lidström, E. (2015). Education unchained: what it takes to restore schools and learning.

Seriestripp -Jag vill inte börja i mitten!

Under rasten några killar ska spela fotboll men ingen vill börja i mitten. En kille i gruppen fråga om någon frivillig vill börja i mitten, men ingen i gruppen vill börja. Andi kille med röd keps försöka att få alla tycker som honom, han vill att Adam ska börja i mitten. En kille med vittröja kommer på en idé att de skulle kör sten sax påse för att det ska blir rättvis för alla, killar i gruppen håller med honom även Andi.

Man kan se att grupptrycket kan spela en stor roll i denna situationen,det finns faktiskt positiva grupptryck som resulterar i att människor vågar vara sig själva och stå upp för det som egentligen de tycker är rätt.

Varför måste barn ta plats?

"Lärare, som efter ett par veckor i helt ny klass på helt ny skola, recenserar inför mig och direkt till henne: ”du tar inte för dig särskilt mycket”. Till dem vill jag bara fråga: Ger ni samma nedlåtande kommentarer till de barn som är tvärtom? Inte? Nähä. Varför då?"

http://www.tranastidning.se/article/patricia-franzen-varfor-maste-barn-ta-plats/

Seriestripp: Grupparbetets komplexitet - del 1

Med min seriestripp vill jag uppmärksamma det komplexa med grupparbete som lärandeform, både vad avser det sociala samspelet och ämneskunskaper. Det finns flera problem, och flera versioner av seriens problem, med grupparbete.  Jag har själv upplevt ett antal av dessa under min skol- och universitetstid. Det kan finnas vinster med grupparbete också, framförallt kunskapen man får om andra människor, men de överväger inte nackdelarna. Mindre allvarliga samarbetsövningar för sakens skull, ja, samarbete för inlärning av kunskap, nej. Min erfarenhet från arbetslivet säger också att det är stor skillnad på projektarbete mellan kollegor och mellan elever/studenter i skolan/vid universitetet. Det går inte att jämföra. Att av den anledningen legitimera grupparbete under skol- och studietiden är alltså inte hållbart, enligt mig.

Kritiker (Svensson, 2012) har kommit att skylla på Jean Piaget och den tidsanda som rådde från 1960-talet och framåt för fokuseringen på grupparbete som pedagogisk arbetsform. Tanken att arbetsformer där barn samarbetar och utvecklar kunskaper tillsammans, istället för att tillsammans med en lärare (Säljö, 2014), som är mer kompetent (min anm.), reda ut saker och ting slog igenom och har sedan länge genomsyrat framför allt den svenska skolan (Svensson, 2012). Barn sågs av Piaget som kompetenta och logiska, ja avancerade tänkare, som behöver utvecklas i sin egen takt och göra egna erfarenheter (Säljö, 2014). Själv tycker jag att den senare delen i detta resonemang motsäger grupparbete med tanke på den stadieteori som Piaget presenterar (Säljö, 2014). Barnet sägs förstå något när det är moget för det – hur kan då grupparbete förespråkas i Piagets anda, när nivån på mognad avseende förmåga att förstå, och samarbeta, kan variera hos barn i samma ålder, om än i mindre grad.

Jag har sedan skoltiden funderat mycket på det här. Hur ser ni på grupparbete i skolan? För ni andra resonemang? Har ni andra erfarenheter än jag?

Svensson, H. (2012). Bergström glömmer 90-talets skolreformer – DN Debatt, Dagens Nyheter. Hämtad från http://www.dn.se/debatt/bergstrom-glommer-90-talets-skolreformer/

Säljö, R. (2014). Den lärande människan – teoretiska traditioner. Lundgren, U.P., Säljö, R. & Liberg, C. (red.),  Lärande, skola, bildning: [grundbok för lärare]. (3., [rev. och uppdaterade] utg.) Stockholm: Natur & kultur.