Det som var värst att läsa om var framförallt när Morgan blev misshandlad och illa behandlad av familjen, främst fosterpappan, i Tibro. Att som barn i en redan mycket utsatt situation bli utsatt för det Morgan fick gå igenom under den tiden är fruktansvärt. Att de sedan delade på Morgan och hans bror är också en del som jag inte förstår. Vill man inte att de ska ha kvar det familjeband och den trygghet som det innebär att växa upp tillsammans och vara syskon? Ett hela tiden egoistiskt handlande av vuxenvärlden i mina ögon.
Som jag tidigare skrev så väcker boken även i vissa delar känslor av glädje och en känsla av hopp. Morgan är stark. Morgan låter aldrig någon annan sätta sig över honom. Med humor som vapen tar han sig igenom livet och lyckas till slut få ett bra liv med teatern som en stor anledning till detta.
Det Morgan Alling skriver om sin skoltid i boken kan man koppla till det kompensatoriska perspektivet som omnämns i boken Lärande Skola Bildning. Perspektivet beskrivs i stil med att det är eleven som måste anpassa sig efter skolan och inte tvärtom. Morgan blir ofta utslängd från klassrummet då han är högljudd och betraktas som stökig. Det kompensatoriska perspektivet så som det används idag har stort fokus på bland annat att man arbetar i smågrupper, till exempel att tre barn med dyslexi går iväg med en specialpedagog och arbetar i liten grupp. Kanske hade det även varit så för Morgan om han hade vuxit upp i dag.
Det Morgan Alling skriver om sin skoltid i boken kan man koppla till det kompensatoriska perspektivet som omnämns i boken Lärande Skola Bildning. Perspektivet beskrivs i stil med att det är eleven som måste anpassa sig efter skolan och inte tvärtom. Morgan blir ofta utslängd från klassrummet då han är högljudd och betraktas som stökig. Det kompensatoriska perspektivet så som det används idag har stort fokus på bland annat att man arbetar i smågrupper, till exempel att tre barn med dyslexi går iväg med en specialpedagog och arbetar i liten grupp. Kanske hade det även varit så för Morgan om han hade vuxit upp i dag.
Jag håller verkligen med i vad du skriver och jag var så upprörd över hur socialen agerade under hela hans uppväxt. När de ljög om att han skulle få bo hos sin biologiska pappa, men i själva verket kördes han till ett barnhem. Och när de gjorde hembesök var de bara imponerade över materiella ting i hemmet, snarare än att kolla upp hur barnen som blev placerade där blev behandlade. Jag förstår inte varför man inte gjorde ordentliga kontroller av barnens välmående, och undrar hur socialen idag sköter familjehemsplacerade barn?
SvaraRaderaNär bröderna blev skilda åt, utan att ens få säga adjö till varandra skar det i mitt hjärta då jag själv har två små killar som är så nära varandra. Blotta tanken på att de skulle växa upp utan varandra ger mig rysningar!
Jag reflekterade även mycket över hur lärarna bara ansåg att han var "den jobbiga killen" i klassen. Då de borde vara väl medvetna om hans livssituation så kan man ju tycka att de skulle ha mer förståelse för hur han agerar i skolan. Samtidigt har jag ännu ingen erfarenhet av att jobba som lärare, och jag kommer verkligen göra mitt yttersta för att undvika att någon elev ska "falla mellan stolarna", att man ser bortom ett bråkigt beteende och inser att något bakomliggande för det mesta spelar in i en sådan situation.
När man läste denna bok om Morgan så var det massa olika känslor som bubblade inom än. Ilska över hur människor i hans omvärld behandlade honom och glädje över att han i slutändan hamnade i en familj som såg han och där han fick göra sig hörd.
SvaraRaderaSom talaren ovan skriver så blev jag väldigt ställd över hur lärarna behandlade Morgan, de såg han som den "störiga" killen i klassen. Istället för att visa stöd och förståelse så skickade de han ut ur klassrummet där han hade en egen bänk i en av skolorna han gick på. Man kan se en koppling till det kompensatoriska perspektivet där problemet är hos individen, i detta fall Morgan, och det är han som ska anpassa sig till skolan och inte tvärt om.
Tror det Morgan skulle behövt i skolan var en som fanns där som en vuxen förebild och fanns där som stöd. Han skulle behövt en som såg han, såg att han mådde dåligt och att hans beteende bara var en fasad.
Detta är något jag kommer försöka att uppnå i mitt blivande läraryrke, att se varje elev som unik och förstå att alla har olika bakgrunder och historier i sin "ryggsäck".